xEma

Upptäckte att jag nu inte skrivit något här på väldigt länge
inte sen jag skrev mitt tio meter långa inlägg i alla fall
Har fått bra ord om det inlägget, att det var så bra skrivet och att det passar in så bra
Känns bra att man inte skriver för helt döva öron i alla fall
Men så är det och så blir det

Nu ska jag skriva lite här då tänkte jag men jag vet inte vad jag ska skriva om. Kanske kan skriva om mitt röriga liv och folk som jag trodde var mina vänner men som varje gång dömer mig för något jag gjort och då börjar jag fundera över hur bra vänner de egentligen är. Eller ska jag skriva om något annat löjligt jag oroar mig över.. Jag vet inte..

Jag vet att jag inte är den bästa människa som finns. Jag vet att jag inte är snäll jämt och ständigt. Och jag vet att det finns folk som irriterar sig på mig,men jag är i alla fall den jag är och jag skäms inte för det

Jag är en person som inte alltid är glad, men det är inte många som märker det. Jag vill inte att någon ska må dåligt för att jag må dåligt och då spelar jag hellre än låter folk se det. Men sen finns det de som märker det ändå. Det är de som vill vara nära mig, mina vänner som bryr sig om mig, som vill veta hur jag egentligen mår.
De som alltid lyfter upp mig är mitt mörker och sätter mig i ljuset och granskar och hjälper.

Där kom det där lilla ordet, jag har inte skrivit det direkt till någon eller sagt det direkt till någon. Men det ligger där i bakhuvudet och gnager, det vill ut men ändå inte. Jag vill inte erkänna för någon att jag är svag och behöver hjälp, jag vill lösa det själv och vill itne att någon ska se mig så sårbar. Det ordet är det svåraste som finns att säga, man hittar hellre en annan utväg än säger det lilla ordet. Det lilla ordet som egentligen borde vara så lätt att säga, så frestande att säga. Men vad ska man göra när man kämpar för att vara självständig.

Det lilla, lilla ordet som betyder så mycket!
Jag önskar att jag någon gång kan säga det, men jag vet att det kommer dröja tills dess.