Pussel å pussel
När jag gör något vill jag inte bli dömd för det utan få stöttning istället, jag vill inte höra hur dumt det var eller hur korkad jag var som gjorde så. Jag vill höra att det inte gör något, att vännerna tycker om en ändå. Att dom bara vill ens bästa hela tiden och inte dömer och värderar allt man gör. Okej, jag vet att jag också kan göra så ibland, men mot dem som står mig närmst de som är mina riktiga vänner då skulle jag aldrig ens drömma om det. Det finns personer som jag skulle göra allt för, personer som jag skulle kunna dö för om det var nödvändigt. Finns det då de som dömer mig varje gång jag gör något, ja då kan jag klara mig utan dem.
Nu undrar ni vad jag pratar om kanske, som vanligt då alltså. Och då kan jag informera alla om att mitt pussel fortfarande inte är helt. Jag har nu insett att det aldrig kommer bli helt, men det kanske går att pussla ihop några bitar till i alla fall kan man ju hoppas på. Men dom där två bitarna som inte passade ihop sist jag skrev, jag har gett upp hoppet om att dom kommer passa ihop. Så den där lilla biten jag ville få in i livet den kommer inte vara med mer i pusslet alls, den stora biten däremot kommer bara bli större.
Sen finns det en bit i mitt pussel som ibland finns där och ibland inte finns där, den hoppar fram och tillbaka med jämna mellanrum. Och när den väl finns där så är den ganska stor och den passar så bra ihop med de andra bitarna, men så försvinner den igen.
Det är den biten som gör att vissa vänner dömer mig, för att de tycker jag låter den pusselbiten göra som den vill. Att jag inte säger stopp. Men hur ska jag kunna säga stopp när den betyder så mycket för mig, när jag vet att jag behöver den just då. Den finns alltid där i bakhuvudet någonstans och så fort den ger sig till känna så släpper jag allt jag har för händer och fötter. Jag släpper allt bara för att få del av allt mysigt och roligt, bara för att få höra att någon saknat mig och att någon tycker om mig. Dessutom säger jag faktiskt stopp, det är efter mina regler vi träffas. Det är jag som bestämmer om jag vill träffas eller inte, det är jag som alltid har sista ordet.
Men i alla fall, utan den biten skulle jag inte vara jag. Alla pusselbitar som mitt liv innehåller har skapat mig till den jag är idag, även om jag kunde varit utan vissa delar så hade jag inte varit den jag är utan dem.
Det är så enkelt det är, men egentligen så är livet aldrig enkelt. Livet är för svårt för att något ska kunna vara enkelt, för att man ens ska kunna inbilla sig att något är enkelt. Men det är så det är och det kan man inte göra något åt.
Det är bara att hålla modet uppe och ta livet som det kommer.
Även om jag skulle vilja att pusselbiten jag skrivit om här över ska vara en stor del av mitt liv ständigt så kan jag inte bestämma att den ska vara det. Jag får bara kämpa och hoppas att det löser sig.
För någon gång löser det ju sig, även om det kanske inte blir positivt för mig.
Men löser sig, ja det gör det ju alltid..
jooo
Upptäckte att jag nu inte skrivit något här på väldigt länge
inte sen jag skrev mitt tio meter långa inlägg i alla fall
Har fått bra ord om det inlägget, att det var så bra skrivet och att det passar in så bra
Känns bra att man inte skriver för helt döva öron i alla fall
Men så är det och så blir det
Nu ska jag skriva lite här då tänkte jag men jag vet inte vad jag ska skriva om. Kanske kan skriva om mitt röriga liv och folk som jag trodde var mina vänner men som varje gång dömer mig för något jag gjort och då börjar jag fundera över hur bra vänner de egentligen är. Eller ska jag skriva om något annat löjligt jag oroar mig över.. Jag vet inte..
Jag vet att jag inte är den bästa människa som finns. Jag vet att jag inte är snäll jämt och ständigt. Och jag vet att det finns folk som irriterar sig på mig,men jag är i alla fall den jag är och jag skäms inte för det
Jag är en person som inte alltid är glad, men det är inte många som märker det. Jag vill inte att någon ska må dåligt för att jag må dåligt och då spelar jag hellre än låter folk se det. Men sen finns det de som märker det ändå. Det är de som vill vara nära mig, mina vänner som bryr sig om mig, som vill veta hur jag egentligen mår.
De som alltid lyfter upp mig är mitt mörker och sätter mig i ljuset och granskar och hjälper.
Där kom det där lilla ordet, jag har inte skrivit det direkt till någon eller sagt det direkt till någon. Men det ligger där i bakhuvudet och gnager, det vill ut men ändå inte. Jag vill inte erkänna för någon att jag är svag och behöver hjälp, jag vill lösa det själv och vill itne att någon ska se mig så sårbar. Det ordet är det svåraste som finns att säga, man hittar hellre en annan utväg än säger det lilla ordet. Det lilla ordet som egentligen borde vara så lätt att säga, så frestande att säga. Men vad ska man göra när man kämpar för att vara självständig.
Det lilla, lilla ordet som betyder så mycket!
Jag önskar att jag någon gång kan säga det, men jag vet att det kommer dröja tills dess.
inte sen jag skrev mitt tio meter långa inlägg i alla fall
Har fått bra ord om det inlägget, att det var så bra skrivet och att det passar in så bra
Känns bra att man inte skriver för helt döva öron i alla fall
Men så är det och så blir det
Nu ska jag skriva lite här då tänkte jag men jag vet inte vad jag ska skriva om. Kanske kan skriva om mitt röriga liv och folk som jag trodde var mina vänner men som varje gång dömer mig för något jag gjort och då börjar jag fundera över hur bra vänner de egentligen är. Eller ska jag skriva om något annat löjligt jag oroar mig över.. Jag vet inte..
Jag vet att jag inte är den bästa människa som finns. Jag vet att jag inte är snäll jämt och ständigt. Och jag vet att det finns folk som irriterar sig på mig,men jag är i alla fall den jag är och jag skäms inte för det
Jag är en person som inte alltid är glad, men det är inte många som märker det. Jag vill inte att någon ska må dåligt för att jag må dåligt och då spelar jag hellre än låter folk se det. Men sen finns det de som märker det ändå. Det är de som vill vara nära mig, mina vänner som bryr sig om mig, som vill veta hur jag egentligen mår.
De som alltid lyfter upp mig är mitt mörker och sätter mig i ljuset och granskar och hjälper.
Där kom det där lilla ordet, jag har inte skrivit det direkt till någon eller sagt det direkt till någon. Men det ligger där i bakhuvudet och gnager, det vill ut men ändå inte. Jag vill inte erkänna för någon att jag är svag och behöver hjälp, jag vill lösa det själv och vill itne att någon ska se mig så sårbar. Det ordet är det svåraste som finns att säga, man hittar hellre en annan utväg än säger det lilla ordet. Det lilla ordet som egentligen borde vara så lätt att säga, så frestande att säga. Men vad ska man göra när man kämpar för att vara självständig.
Det lilla, lilla ordet som betyder så mycket!
Jag önskar att jag någon gång kan säga det, men jag vet att det kommer dröja tills dess.
