xEma

En av de jobbigaste känslorna som finns måste ändå vara svartsjuka och avundsjuka i ett, en blandning där man inte riktigt vet om man är svartsjuk eller avundsjuk men man vet att det är något av det. Det tär på en och man vet itne ritkigt varför man har den känslan, men den finns ändå där och man kan inte riktigt få bort den även om man vet att man inte har någon anledning till att känna som man gör.
I det här fallet känner jag mig verkligen dum för jag vet att jag inte behöver vara det egentligen, det är bara så svårt att komma ifrån det. Hon är hur fin som helst, verkar vara helt perfekt (jag hittar iaf inget fel), hon har allt. Han har haft världens mest perfekta tjej och sen hittar han mig. Jag är inget av det hon är, jag är inte lång och smal, jag har inte långt fint ljust hår, jag är inte lugn och sansad och jag har ett sjuhelveteshumör. Okej jag vet att han har sagt att han älskar mig för den jag är och att jag är perfekt som jag är, men jag känner ändå att jag inte räcker till ibland, att jag inte är lika bra som hon var. Jag vet att jag inte ska känna såhär men jag gör det ändå, jag är tjej och osäker på mig själv och då blir det så.

Men nog om det. Satt och åt frukost med trollungen för en liten stund sen, han vaknade nästan två timmar efter mig men snäll som jag är så väntade jag med att äta frukost tills han gick upp. Nu ligger han i soffan och töntar sig framför ett tecknat barnprogram så jag får väl göra honom sällskap så han inte tror att han äger stället, för det gör han ju verkligen inte. Här är det jag som är bossen. :D

Ciao!