xEma

Då sitter man här igen och försöker förstå allt som hänt. Man tänker och reflekterar och analyserar, men det blir inte bättre av det.
Bara för att man sitter här och skriver massa blaha och försöker komma på lösningar på alla världens problem så betyder inte det att man gör det. Man sitter och tänker och tänker och försöker komma fram till något vettigt men allt blir bara ännu rörigare. Inget blir som man tänkt sig utan det blir på andra sätt och så sitter man där igen och överanalyserar.
Man tänker på hur det kunde varit och hur man vill att det ska vara.

Det där med hur man vill att det ska vara är också ett problem. Vet man egentligen alltid hur man vill att det ska vara. Man kanske inbillar sig hur man vill att det ska vara, man tror något och så tänker man att så vill jag ha det.
Men sen när det blir så är det inte alls så som man tänkte sig det från början.
Samtidigt som det kanske blir så önskar man att man kunde få allt man vill ha, men det är heller inte möjligt. Många kanske får mycket gratis, men långt ifrån allt. Det är ett fåtal förunnat att alltid få som de vill, att allt går deras väg.
Men vi andra som inte har det så vi får kämpa för att ens komma i närheten av det vi vill.

Och det är nu alla som läser detta har börjat undra hur jag egentligen tänker, varför jag sitter här och skriver massa bittra saker istället för att göra någonting åt det.
Det är också där problemet ligger, jag är inte bitter jag göra bara som jag precis skrivit att det är onödigt att göra. Jag sitter här och tänker och överanalyserar massa saker som hela tiden händer och sker, saker som folk säger och saker som folk gör.

Vad menar hon när hon säger så?
Vad vill han egentligen när han gör så?
Vad? Varför? Vem?

Det blir som en ond cirkel till slut, man bara sitter och tänker och tänker och tänker istället för att som sagt göra något åt det.
Och nu inser jag att folk undrar vad sjutton det är som hänt för att jag ska vara sån här, för att jag ska sitta här och fundera över varför man sitter och funderar så mycket.

Det är väl egentligen inte så mycket som har hänt. Det är bara massa små pusselbitar som har hänt som jag sätter ihop och bildar ett stort pussel av, ett pussel där alla bitarna inte finns. Det är massa små bitar som saknas och massor med bitar som inte passar in. Det känns som att det är två pussel alltihop, två pussel som jag vill ska vara ett pussel. Men jag får inte ihop det, jag funderar ytterligare över vilka bitar som passar ihop.

"Den och den, nehe det gick inte men varför går inte det då"

Jag vrider och vänder på det tills jag blir helt snurrig, jag orkar inte med det mer.
Men samtidigt vill jag inte ge upp, jag vill ju att det ska funka ihop.

"Den och den då, nehe inte det heller det var la sjutton"

Vad ska man göra när man sitter där och inser att ens liv egentligen är två delar, en del för vissa personer och en del för andra.
Jag vill inte på långa vägar vara olika mot olika personer men jag är inte mer än människa, jag kan säga en sak till en vän och sen en helt tvärt om till en annan.

Men som sagt är jag inte mer än människa och jag gör misstag. Jag vill inte göra misstag men jag gör dom, vissa gångern grövre än andra och vissa gånger vet jag såväl innan att det är ett misstag jag är påväg att göra.
Men säger då någon till mig att jag gör ett misstag blir jag istället bara grinig och fullföljer misstaget, för jag vill göra mina egna misstag och inte lyssna och lära av någon annans.

Bara för att det var ett misstag när den personen gjorde det betyder inte det att det blir ett misstag denna gången när det är jag som gör det, eller är det så det är. Tänk om man träffar någon, som  en vän tidigare träffat och tyckte det var ett misstag, betyder det att den personen kommer vara ett misstag för mig också då eller är det bara snack?

Lika lite som jag vill göra misstag vill jag vara någons misstag, är jag ditt misstag?
Eller är det någon annan som är ditt misstag och jag bara får ta del av det för att jag är nära med den personen. Eller om man träffar en vän som gjort ett misstag genom att säga så till en kille, betyder det då att om jag säger samma sak till en annan kille blir de ett misstag bara för att det var det för kompisen.

Jag kan erkänna att jag har gjort misstag och njutit av dom, men då har det varit misstag som inte jag tyckt varit misstag men andra tyckt det varit det.
Jag har inte vetat rätt från början och sen när jag gjort det så har någon kommenterat att jag gjort ett misstag, men jag tyckte det var ett roligt misstag.
Jag har nog på sista tiden gjort många misstag, det ena värre än det andra.

Men det misstaget som varit värst är det jag "njöt" mest av, betyder det att jag är elak rätt igenom då?
Jag gjorde ett misstag som var så härligt just då men efteråt blev det rörigt, men nu vill jag göra misstaget igen.
Är jag en ond människa då eller är jag bara mänsklig? Jag vet inte och tror att om två olika personer skulle svara på det skulle jag få två olika svar.

Jag har två olika personligheter, en är Emma som överdriver för att hon ständigt mår dåligt och den andra är bara Emma som mår bra. Men det är bara en av de två jag vill vara, jag vill inte vara Emma som överdriver för att ingen ska se att jag gräver ner mig och mår dåligt.
Jag vill bara vara mig själv och göra det jag trivs med att göra.
Jag vet att jag använder dessa två ganska frekvent och jag vet också när jag använder dom.

Hemma är det den Emma som mår dåligt och därför överdriver för att ingen ska märka utan alla ska tro att det är som vanligt, samma sak gäller det oftast i skolan. Men det är som sagt inte den Emma jag vill vara, den Emma jag vill vara kommer fram ordentligt när jag är med vännerna.
En glass vid hamnen det är då jag är mitt rätta jag, jag skojar och skrattar och bara är mig själv. Just då trivs jag med den jag är och jag vill vara så alltid, alltid må så bra som jag gör just då när jag sitter där med vänner.
På fotbollsträningarna har jag med mig båda två i varsin ficka, beroende på vilka som tränar och vilka jag just för tillfället pratar med. När allt går dåligt blir jag den som överdriver men när det går bra och jag har roligt så är jag mig själv.

Jag vill kunna bara mig själv jämt men det kommer väl aldrig funka.

Dock så har jag ju de där vännerna där som gör att jag kan vara mig själv, de som alltid peppar och stöttar och kramar när man är nere. Om jag får ha kvar alla dom så tror jag att jag kommer kunna hitta tillbaka igen.
Och om jag får ha kvar den person som vet mest om mig just nu, hon vet hur jag mår och förstår hur jag känner. Hon betyder världen för mig och utan alla våra samtal så skulla jag nog inte orkat såhär långt, utan henne hade jag inte bytt lag i fotbollen. Så utan henne hade jag inte mått så här bra nu, då hade jag redan varit nergrävd.

Men tillbaka till det där misstaget jag gjort som blev större än jag hoppats på och som jag dessutom skulle kunna tänka mig att göra om.
Men denna gången vill jag inte att det ska betraktas som ett misstag så innan det görs om är det vissa saker som måste redas ut, som att en viss person måste ge sitt godkännande till det först.

Det är det här som gör att mitt pussel är två pussel, det finns två av de större bitarna som inte riktigt passar ihop. Eller egentligen är det en liten som skulle kunna bli stor och en som redan är stor som inte riktigt passar ihop.
Och jag vill att de ska kunna passa ihop om det skulle bli så att det behövs, för annars vet jag inte vad jag ska göra. Eller joo det vet jag egentligen, för i det fallet är den stora biten betydligt viktigare än den lilla.
Men om jag får som jag vill så vill jag att den lilla ska få betyda nästan lika mycket.
Men som sagt bara om jag får som jag vill och eftersom jag är en av dom andra som inte får som vi vill så behöver jag väl kanske inte bekymra mig.
Men jag vill behöva bekymra mig.

I pusslet finns det en tredje bit som också hör ihop med de här två andra, denna biten är också ganska stor kan man säga. Det är som att den lilla biten ska vara i mitten och de två stora på varsin sida, där den första stora biten inte passar med den lilla men den andra stora biten passar perfekt.
Jag vill att den första ska passa så bra också, för annars blir det så knasigt och så kommer pusslet gå i ännu mer bitar som inte passar varandra.

Det jag vill är helt enkelt ett lätt liv men jag har insett att man kan inte få det, så lika gärna som att försöka ändra på hela världen så kan jag sitta här och ta livet som det kommer.